En allt mer absurd tillvaro utspelar sig omkring oss och den så avgörande verklighetsprövningen blir allt svårare. Så mycket förtigs eller vinklas till oigenkännlighet. Så många negativa företeelser tycks inte anses existera förrän någon benämner eller beskriver dem.
Som att det vore själva namngivandet eller beskrivandet som skapade problem och inte företeelsen som sådan. När så en människa tar upp något som ett bekymmer kommer många gånger omgivningen att fokusera på att hantera den människan snarare än bekymret som sådant.
Å ena sidan har vi alltså allt det som förtigs, å den andra allt det som framhävs och förhärligas.
Aldrig kan väl så många kejsare ha varit så nakna som nu.
Det tomma och det som alldeles saknar mening tycks ha fått ett oerhört uppsving. Livet utan början och utan slut. Livet som yta. Döden som något som hör andra till.
Samtiden söker mening och sammanhang och skyr döden. Skyr döden när just döden förmodligen är det enda som kan skänka den olustintoleranta samtidsmänniskan en känsla av mening.
Vi söker med ljus och lykta efter en känsla av mening, vi söker överallt, i när och fjärran. Men aldrig att vi gräver där vi står, aldrig att vi tar vår ständige följeslagares hand, aldrig att vi erkänner döden, mitt i livet, som en vän.
